Enda svart flickor

Svart frisyrer flätor; Twist flätor frisyrer; Hår flätor; Franska flätor; Afrikanska flätor; Barn flätor; Svart hår flätor; Olika hår flätor; Enskilda flätor; Flickor flätor; Flätor för flickor; Olika flätor; Hår flätor stilar; Flätor för långt hår; Flätor frisyr; Flätor stilar; Gudinnan flätor Pris: 309 kr. inbunden, 2013. Skickas inom 1-3 vardagar. Köp boken Onda flickor av Alex Marwood (ISBN 9789174992441) hos Adlibris. Fri frakt. Alltid bra priser och snabb leverans. Adlibris Enda Flätor Frisyrer Trend I Sommar – Allt För Modet … källa · enda flätor frisyrer trend i sommar. 65 Box Flätor Frisyrer för Kvinnor Svart 41-smutsiga-blond-updo-box-flätor. 23 Enskilda Flätor Frisyrer Frisyrer Idéer Enskilda Flätor Frisyrer Enskilda Flätor Frisyrer Samling Enda Fläta källa : Africanamericanhairstyling.com Christina Wahldén tar än en gång sig an ett svårt, brännande ämne. Fallen flicka går rakt in i hjärtat! Rona är sen ut från skolbiblioteket. Klockan är strax efter fem. Hon skulle egentligen behöva fortsätta att läsa sina läxor, men hon vet att det här är allt hon får. En alldeles egen, speciell timme mellan fyra och fem. Fyra, då skolan egentligen slutar. 25 Hetaste Flätade Frisyrer För Kvinnor Svart Huvud att Vrida om Afrikanska Enda Flätor. Frisyrer För Enstaka Långa Flätor Enda Flätor Frisyrer Lång … Ladda ner genom att storlek:Handphone Tablett Skrivbordet (originalstorlek). Tillbaka Till Frisyrer För Enstaka Flätor. Enda Fläta Frisyrer – musikstafa.info Svart flicka, vit flicka Joyce Carol Oates Köp boken ... och hon blir Minettes enda ”vän” och vill till varje pris skydda henne. Så börjar Genna misstänka att allt inte är som det förefaller vad gäller Minettes utsatthet...Med kuslig förmåga kryper Oates under skinnet på unga flickor och ger oss en smärtsam, förtätad skildring ...

"Nar det galler att ta ut priser, kommer de inte att lata mig komma pa pallen eftersom jag inte har spansk nationalitet"

2020.04.06 12:38 myholoic20 "Nar det galler att ta ut priser, kommer de inte att lata mig komma pa pallen eftersom jag inte har spansk nationalitet"

Med bara tre ars traning och 16 ar i livet har Paula Teresa Ntutumu Okomo de basta tyngdlyftningsresultaten i Spanien i sin kategori, aven om hon inte har fatt nagon nationell utmarkelsen for det. Dess varumarken ligger over de ovriga, men trots att de far delta ar det tavlande eftersom det har ett Foreign Identity Number (NIE) istallet for ett National Identity Document (DNI). Hon foddes i Valencia och som barn, som hennes vanner, dromde hon om att kla sig ut som en fallera, men anvande afrikanska tyger. Idag vaknar han upp och med ogonen vidoppen, lyfter kilo och vikt, rasism och framlingsfientlighet.
Sedan nar tranar du viktlyftning?
Jag borjade i slutet av 2015, vid Aldaia Weightlifting Club, i Valencia, eftersom nagra av mina vanner anmalde mig och uppmuntrade mig. Fran forsta dagen sa min tranare att han var tvungen att forbattra saker men att han skulle ga langt, att han hade en lyftkropp.
Vad lockade dig till den sporten?
Fran tyngdlyftning lockades jag av att kunna lyfta mycket vikt och bli stark. Men nu nar jag har varit langre har jag insett att vad som ar mindre viktigt ar vikten du lyfter i tyngdlyftning, vem som helst kan utova denna sport. Det riktigt viktiga ar tekniken, din koncentration och din kapacitet for anstrangning.
Det sags att att gora vikter nar du ar valdigt ung stoppar tillvaxten, hur mycket sanning finns det i det uttalandet?
Det ar allt skvaller och skvaller. Nar jag borjade trana i klubben fanns det tva attaariga pojkar som hade tranat i mer an 3 ar, och de tva vaxer mer och mer varje ar. Jag, liksom dem, slutar inte vaxa och jag ar 16 ar gammal. Det viktiga ar att veta hur man tranar pa ett halsosamt satt.
Vad tyckte du om din miljo som du bestamde dig for att satsa pa tyngdlyftning?
I borjan var det ingen som gillade eller tyckte att det var bra for mig att utova en ”herrsport”. De sa till mig att jag skulle hamna med en kropp som en person som gor kroppsbyggande och att jag inte skulle vaxa, men jag kande att tyngdlyftning var vad jag gillade, jag markte att jag varje dag avancerade och forbattrade, jag kande mig sjalv och det gjorde mig valdigt glad. Min tranare stottade mig fran forsta dagen och med tiden, fick dem att inse att allt de trodde inte var sant.
Pa tal om "herrsport", finns det manga kvinnor som utovar det i din klubb? Och utanfor det?
I Aldaia Weightlifting Club ar jag den enda kvinnan, men i Spanien utovar fler kvinnor denna sport an folk tror. Vi ar inte fler flickor an pojkar, men vi racker, vi ar battre och vi gor det annu battre an pojkar. Som en bra referens har vi Lidia Valentín.
Kanner du att behandlingen mellan man och kvinnor ar annorlunda inom idrott? Vad har du lagt marke till?
I denna sport har jag aldrig lagt marke till nagon annan behandling mellan man och kvinnor, men jag har observerat stora skillnader pa grund av att jag ar utlanningarnas dotter, aven om jag ar fodd och utbildad i Spanien. Jag har lagt marke till, sarskilt for att trots att jag har blivit den viktlyftande mastaren i Spanien i min kategori, har ingenting erkants och mina priser har mottagits av manniskor som fick samre betyg an mig.
Forklara dig…
Jag foddes 2002 pa General Hospital i Valencia, men jag ar inte spansk eftersom min far och mamma kommer fran Ekvatorialguinea och har racker det inte att vara fodd och vaxa upp i landet, du ar bara spansk om en av dina foraldrar eller bada har nationalitet. Sa min nationalitet ar Ekvatorialguinean. Detta betyder att eftersom jag inte har en DNI utan snarare en NIE sa later de mig tavla, ga overallt men, aven om jag vinner, nar de far utmarkelsen later de mig inte ga pa pallen for att jag inte har spansk nationalitet, sa de de ger manniskor med lagre poang an mig. Det ar som om jag inte var dar. Det enda goda, for att saga minst sagt, ar att poangen och poangen haller dem for mig sa att, om jag i framtiden far nationalitet, att erkanna att jag har varit mastare for Spanien, men for tillfallet
Med eller utan pris, oavsett vad lagen sager, har du ovat tyngdlyftning en kort tid och du ar redan en mastare i Spanien. Utifran ser vi bara trofen men sakert finns det mycket mer bakom ...
Pa mycket kort tid har jag natt en bra position och for att komma hit har jag varit tvungen att mota ”vad de kommer att saga” fran forsta stund och ge upp en av mina storsta passioner: musik. Tidigare spelade jag piano och klarinett, men jag var tvungen att ge upp det for att kunna fokusera pa denna fantastiska sport. Jag har varit tvungen att mogna och inse att for att fa vad du vill maste du kampa och tjana det sjalv och att aven om manniskor stoder dig kommer tiden att komma ut pa plattformen och bara du kommer att kunna lyft upp all den vikt du har arbetat.
Trots anstrangningen, ar det vart det?
Ja, det ar vart det trots att radmannen for idrott i min stad (Aldaya) och de ansvariga for ministeriet och ministeriet inte har gjort nagonting for att bli erkand som mastaren i Spanien.
Bor du under press for att bli bast i din kategori?
Ja, sedan nar det galler att tavla i viktiga masterskap som det i Spanien, moter jag manniskor som har tavlat och tranat i manga fler ar an jag har, och aven for att tavla mot manniskor som tranar i hogpresterande centra dar de tranar fran 4 till 6 timmar om dagen 4 eller 5 ganger i veckan.
Jag ar inte i nagot hogprestationscenter och bor borta fran min klubb som jag tranar 2 timmar om dagen 3 eller 4 dagar i veckan. Om de som ar stolta hjalpte mig med stipendier och annat stod, skulle jag tjana mer och forbattra mina varumarken.
Hur kanner nagon sig nar han lyckas overvinna resten efter att ha tranat hart om han senare inte kan fira det som andra skulle gora?
I detta sista masterskap i Spanien var allt mycket sallsynt eftersom jag i ingen av de foregaende fick ett pris, aven om jag blev tredje i Spanien under 15 ar 2016 och tvaa i Spanien under 15 ar 2017. Men 2018 Jag har varit forst i Spain Junior i kategorin +94 och de gav mig en drink sa att det inte hande som alltid: att jag sag hur de gav mitt glas till nagon annan. Liksom i alla tidigare masterskap visste jag att jag hade overtraffat mig sjalv och att jag var en av de basta och jag brydde mig inte om att jag inte fick priset, men just nu gav de mig cupen efter tre ar som kampade for det, Det fyllde mig mycket eftersom jag insag att resten av folket ocksa forstod att jag fortjanade nagot i utbyte mot all min anstrangning.
Ar manniskor forvanade over att den basta i junior junior i Spanien ar en svart tjej?
Manniskor ar forvanade over att jag, trots att jag ar fodd i Spanien, eftersom jag har ekvatorialguineanska foraldrar inte anses vara spansk. De ar ocksa forvanade over att de inte officiellt vill erkanna mig som den spanska juniormastaren. Manga tycker att vi har kommit langt och att rasism ar en saga historia, det ar darfor de ar sa forvanade over att hora den har typen av historia.
Nu nar ett mycket afrikanskt Frankrike har vunnit varldscupen har debatten oppnat sig om flera identiteter: kan nagon kanna sig lika spanska som de ar fran Guinea-Ecuador? Och vad ar ditt fall?
Jag vet inte vad ordet skulle vara, men lat oss saga att jag kanner "Spanska guinean". Jag ar fodd i Spanien och har bott har i 15 av mina 16 ar, men det skulle det inte vara "mig" utan min valensianska del och utan min fangpart (etnisk grupp uppdelad mellan flera lander i Centralafrika). Min mor har tagit ansvaret for att utbilda mig med det spanska systemet men med tullarna i Ekvatorialguinea. Jag bodde ocksa i Malabo, huvudstaden, i ett ar, vilket fick mig att bli mer kar i Guinea. Nar jag var liten var en av mina drommar att kunna kla sig som en fallera, som mina vanner, men att min klanning var gjord med afrikanska tyger.
Pa tal om Ekvatorialguinea, har du nagonsin tankt pa att ga och bidra till utbildning av idrottare dar?
Jag skulle garna kunna starta flera klubbar i Guinea, bade tyngdlyftning och andra sporter och ocksa, konstgallerier och musik- och danskonservatorier for att fa landet att vaxa mer och gora unga manniskor till stora idrottare, artister, musiker, poeter, kockar eller dansare. Pa detta satt skulle landet forbattras och ungdomen skulle ha en god framtid.
Özil (barnbarn av turcx) har beslutat att sluta spela med det tyska fotbollslaget till foljd av framlingsfientliga forolampningar han fick for att ha tagit ett foto med Turkiets president, vilken asikt fortjanar du? Utover lagstiftning, passar rasism och framlingsfientlighet inom idrotten?
Jag, i hans situation, vet inte vad han skulle ha gjort, kanske skulle jag stanna kvar och visa att forolampningarna inte skadar mig och inte paverkar mig, men det borde inte vara trevligt att behova bara dem heller, sa att om han hade stannat kvar eller om han foredrog ga, jag tror att det ar bra beslut.
Utan tvekan, inom idrotten finns det manga fall av rasism och framlingsfientlighet, faktiskt, nar manniskor sager till mig "det finns inte langre rasism i varlden", tar jag fran dem de tusentals exempel som finns i idrotten.
I mitt fall kan du saga att jag vinner, for jag kampar mot dem och tranar och stravar mer och mer for att visa att vad jag an gor kommer jag att fortsatta slass tills de ger mig vad som ar mitt och de kanner igen allt. anstrangningen. Och om det inte hander, kommer jag anda att vara lycklig, eftersom jag kommer att veta att nagon atminstone forsokte kampa for oss, afro-efterkommande idrottare. Och om jag inte lyckas kommer nagon att folja min vag och min kamp mot rasism.
Du sager att de, trots de bittera dryckerna i nationella tavlingar, i ditt land, Valencia, alltid har fatt dig att kanna darifran, men pratar de med dig pa Valencian eller inte?
De pratar inte Valencian till mig, men inte heller de. Men ja, det har hant mig att jag har svarat eller borjat tala pa Valencian och att de har blivit forvanade. Sammantaget maste jag saga att de pa regional niva till skillnad fran nationell niva inte bara tillater mig att tavla utan ocksa belona mig.
Fragar de vanligtvis var du ar ifran om du representerar Valencias gemenskapen?
Alltid, upp till den punkt dar han trodde att jag tatuerades pa pannan "jag ar en utlanning". Verkligheten ar att min hudfarg sager allt, for honom bekraftar de redan att jag ar afrikansk.
Vilka ar de fragor du hatar mest om kvinnliga idrottare?
Och de som gor lyft?
Kanner du dig bekvam att gora en pojkesport? Eller kommer du inte att stanna kvar med en mans kropp?
Och bekraftelser som: "att vara en kvinna gor du det annu battre an man" eller "du har mycket styrka for att vara en kvinna".
Vilken skulle du garna svara pa?
Jag skulle vilja svara pa vad jag kanner nar jag gar pa scenen. For det ogonblick jag gar ut korsar manga saker mitt sinne: "du kan", "ingenting tynger dig", "tekniken, Paula, tekniken", "du gar ut, plockar upp det och det ar det" men samtidigt tanker jag hela tiden att jag kanske inte har tranat tillrackligt. I det ogonblick de sager mitt namn och jag gar ut kanner jag att radsla och nerver invaderar mig, men de tva klapparna som min tranare alltid ger mig pa baksidan gor att radslan forvandlas till adrenalin och jag gar ut och vill ata varlden. Nar jag positionerar mig lyssnar jag pa hur alla uppmuntrar mig, men jag fokuserar alltid pa tva roster: min tranares och min mammas. Jag slar i drag och oppnar plotsligt ogonen och jag har redan baren over huvudet, sa jag tror bara att jag har lyckats.
Vi har sett dig pa bilder med varldsmastaren Lydia Valentín, vad markerar du om henne personligen? Och vad vill du lara av henne inom idrott?
Jag var med Lydia nagra minuter nar hon kom, 2016, till ett spanskt masterskap. Jag pratade lite med henne, men jag insag att hon ar en person full av livskraft och med en stor passion for tyngdlyftning.
Jag skulle vilja lara mig allt fran henne, jag skulle garna kunna fortsatta pa vagen for att na olympiska spelen och lite efter lite overvinna henne tills jag ar battre an henne.
Vilka ar dina mal i denna sport? Och i livet?
I viktlyft skulle jag vilja kunna forbattra mig mer och mer varje dag, utplana alla masterskap och ga valdigt langt, till de olympiska spelen.
Och i livet skulle jag garna avsluta en karriar inom socialt arbete och psykologi.
Vad gillar du att gora nar du inte lyfter i vikt?
Jag upptackte nyligen att jag brinner for varlden av frivilligarbete och kommunikation. Jag har hallit en workshop pa radio fran Albal Radio Sol Albal och nu har vi tillsammans med nagra vanner ett program med titeln "Los Soles De La Radio" dar vi pratar om ungdomsfragor som musik, nyheter, kandisar och / eller aktiviteter av intresse for ungdomar.
Vi onskar er lycka till! For oss ar du sjalvklart CHAMPIONEN.
Tack sa mycket.
submitted by myholoic20 to u/myholoic20 [link] [comments]


2016.05.24 16:02 JonathanRL En Flygkadetts resa till USA 1953

Denna text är en sammanslagning av den berättelse som berättas av "VarJag" på forumet Skalman i den här tråden.. Orginalet är spritt över flera sidor och kan vara lite knepigt att följa, således copy-pastar jag istället för att länka. Mycket nöje!
 
USA's 'Civil Air Patrol' (CAP) hade ett utväxlingsprogram kallat IACE (International Air Cadet Exchange) Program med i stort sett alla länder i Västeuropa. Europeiska ungdomar inbjöds till USA medan amerikanska tillhörande CAP fick besöka europeiska länder i tre veckor. Den svenska organisationen kallades Flygpojkarna och var en del av Flygvapnets rekryteringsprogram kan man säga. Varjagen uttogs (i hård konkurrens!) till den grupp av fem - som fick besöka USA 1953.
Det var upplagt så att varje nationsgrupp fick en 'värdstat' - våran var Syddakota. Det blev tre fantastiska veckor med massvis med flygning, parties och sightseeing. USA 1953 - jämfört med lilla Luleå, ja Sverige...var som en trollerilåda! Alla resor, utom lokala, skedde med MATS (Military Air Transport Service), en del av USAF. Logeringen, allt från USAF-baser till hotell och privat inackordering i familjer. New York var slutstationen i USA på hemresan - och det var där Utrikesminister Dulles fann tid för ett 'pep-talk' till de blivande flygarna.
 
Detta var en oerhörd upplevelse för en ung grabb 1953 - Kalla Kriget blev varmare och Koreakriget rasade. Så jag kan spinna vidare med några poster till för de som är intresserade..... Efter en vecka på F 8 där vi utrustades med FV-uniformer, trimmades till, lärde oss 'vända klack', putsa skor och raka oss dagligen randades äntligen Den Stora Dagen. Dessförinnan var det klappjakt på amerikanska dollars! Det var nämligen stenhårda valutarestriktioner - US $ var hårdvaluta och kunde inte köpas 'över disk'. Vad jag minns, tilldelades alla fem Flygpojkarna den furstliga summan av tjugo dollars ($20) var :roll: . Men alla 'kände ju någon' som hade en eller några amerikanska dollars undanstoppade i byrålådorna....En stockholmsbekant till min mor, gav mig omkring $40 men, med reservationen att jag måste köpa en 'amerikansk plastkortlek' till honom och ta med den hem. (dom fanns inte i Sverige vid den tiden...) En jazzintresserad Luleåbo skildes från $6 med instruktionen att köpa Gerry Mulligans sista plattor...o.s.v. Allteftersom dollarförrådet växte - blev 'shoppinglistan' längre. Det var helt enkelt så 1953 att det fanns massvis med eftertraktade varor i USA - som helt enkelt inte var tillgängliga i Sverige men alla ville ha dem.....
 
Den Stora Dagen - och Bulltofta. En MATS C-47 äntrades, glänsande aluminium på utsidorna - matt olivgrön inuti. Den hade inga säten - utan stansade 'soffor' a la fallskärmsjägare - längs kroppssidorna med ett litet 'dasshål' för varje röv. Vi hade med två gruppledare, en kapten från F8 och en löjtnant från F11 som höll oss i tukt och Herrans Förmaning. Och herregud, kaptenen var influgen på J 29 och löjtnanten hade massvis med 'timmar' på S 31 Spitfire - vi betraktade dem som Gudar!
Färden, gick till Fornebu i Oslo, där tidig lunch och den norska gruppen - likaledes fem 'cadets' och två officerare väntade. Sen bar det av till Rhein-Main Air Force Base i Västtyskland. C-47:an var ju ett amerikanskt militärflygplan - och vi flög mycket lågt jämfört med vad man gör idag. Till vår förtjusning - gick flygningen över Hamburg på bara omkring 800 meters höjd. Förstörelsen, bombruinerna - var helt enkelt otrolig. (jag gissade långt senare - att den delen inte var en tillfällighet) Landning på Rhein-Main AFB - och ögonfröjd för oss Flygpojkar. Basen var enorm.....innan utrullningen var slut hade vi redan 'spottat' B-29:or, F-86 Sabres, F-80's - C-82:or - ögonen rullade på oss av att verkligen s e dessa flygplan som vi bara upplevt på bilder.
 
Övernattning i 'Nissen-huts' - och uppenbarelsen! PX - som betyder Post Exchange......Ett veritabelt varuhus på flygbasen där allting kostade bråkdelar av vad det gjorde i 'allmänna marknaden'. Men var enbart för amerikansk militärpersonal. Och Oss!!!
US Air Force bjöd på sightseeing med bussar i Frankfurt am Main. Staden var fortfarande svårt bombskadad och vi frapperades av hur det hade växt upp hela träd i bombruinernas grushögar. Besök på Zoo m.m. men Frankfurt verkade smutsigt, trött och slitet. Maten i mässhallarna blev en upplevelse för oss - den serverades på stansade rostfria stålbrickor med sex olika 'fack' för olika rätter. Mässpersonalen var alla 'afroamerikaner' och portionerna var enormt tilltagna....inte minst de obligatoriska stekta äggen, dom lades upp ända tills man tog undan brickan :D, men vi noterade det amerikanska slöseriet - de flesta yankees tycktes bara äta mindre än hälften - resten tömdes i sophinkarna utan krus :roll: Man gissar att gödsvinen i Frankfurttrakten snabbt blev feta på de kopiösa matresterna......
 
Japp så blev det då dags för Atlantflygningen - med MATS DC-6:a, riktiga stolar och säkerhetsbälten. Start på e.m. och mot USAF-basen på Azorerna. Dit vid anlände mitt i natten och - det regnade. Språngmarsch mot adminbyggnaden men vi blev alla ordentligt blöta innan vi nådde dit. Givetvis - serverades 'frukost' trots småtimmarna, samma brickor och samma mat som på Rhein-Main! Vi lärde snabbt att amerikanska flygvapnet tydligen bara hade en mycket begränsad matsedel - och att den åts likadan över hela världen...i Tyskland, USA, Japan, Okinawa - precis detsamma. Några kulinariska äventyr, av 'lokal' karaktär - tilltalade tydligen inte dessa amerikaner 8-) Starten i mörker blev av hängglidar-kasta sig ut -typ......fältet låg på en bergsplatå för jag uppfattade att planet rusade över en 'kant' -sen var det hundratals meter ned till havet.
 
Destinationen - var Andrews Air Force Base utanför Washington. Hettan slog emot oss som en vägg! Den fuktiga hetta som är typisk för atlantkustens högsommar och minst av allt lämpad för Flygvapnets korderoj-byxor, präktiga varma blåskjortor med lång ärm och knäppt i halsen med svart slips :roll:. Efter bara minuter - badade vi i svett. Mottagningskommitén för oss svenskars del var Flygattachén och Biträdande Flygattachén i Washington - som bägge var iklädda oklanderliga lätta amerikanska khaki-byxor och skjortor med kort ärm - OKNÄPPTA i halsen...... Vår kapten och löjtnant bara stirrade - om mumlade något om att 'den modellen hade knappast godkänts i Flygstaben....' Det enda som var 'svenskt' var mössorna och axelklaffar med svensk gradbeteckning. Det blev presentation med ställningssteg, handskakning och honnörer.....Flygattachen, en överste skulle senare bli rätt väl känd. Han hette Stig Wennerström :) Så man rörde sig i 'de bästa kretsar'.
 
OK - Andrews AFB och en större Nissen-barack - denna var försedd med ett par sergeanter som inte verkade upplagda för skämt och upptåg :roll: 'Lights out at ten!' lydde ordern... Och den amerikanska trollerilådan.....Coca Cola-automater, luftkonditionering, television - allt grejor som vi aldrig sett i Sverige. Isté, iskaffe - var få tag på växelpengar att prova allt detta överflöd!?
När man ville sträcka på benen hann man bara gå några meter innan en bil eller jeep bromsade upp och erbjöd lift...amerikanerna var antagligen lika nyfikna på oss utlänningar som vi var på dom.
Ögonfröjd i luften, på en närbelägen bana (det fanns massor av banor) höll ett stort gäng Grumman 'Hellcats' på med vad vi fattade var landningsövningar på hangarfartyg; om dom överskjöt 'märket' med mera än 25 meter - drog dom på och gick om.
Washington DC! Sightseeing i bussar....Lincoln Memorial, Jefferson Memorial, Vita Huset (man fick inte gå in), Capitol (man fick gå in) och klättring av alla trappstegen i Washington Monument - det var tungt! Plus mycket mera som jag glömt. Amerikanerna höll ett rasande tempo och vi var dödströtta på kvällarna. Vår gruppledare hade till slut kapitulerat inför värmen och vi tilläts lägga av våra präktiga Flygvapenskjortor och slipsar, och uppträda i regelvidriga vita skjortor med upprullad ärm och utan slips - tack kapten T.!
 
En dag var det flygning :D Ngn flygklubb hade ställt upp med ett par dussin sportflygplan som reläade igenom ett par hundra killar med ngn kvart var i luften. Typfloran var stor - MINST ville man flyga med en Stinson som lastade 6-7 pax på en gång, MEST ville man upp i en av de Stearman PT-17 som deltog i cirkusen. Jag - hade turen att 'få' en Ercoupe, en tvåsitsare där man åkte cabriolet s.a.s. Vi kallades ju 'air cadets' - och piloten tog tydligen för givet att jag kunde flyga 8O så vi hann bara upp på ett par hundra meter när han sa 'you take over'... Det blev Varjags första flyglektion - en försiktig sådan speciellt med så intensiv trafik runtomkring.
Ercoupe'n var känd för att vara 'spinnsäker' d.v.s. mycket svår att få i spinn och över motorbullret frågade jag piloten om detta. 'You try it!' Jag bleknade - 'no you try it' Killen höjde nosen i 45 grader, drog av gasen och släppte ratten (fpl hade rattstyrning) - och sannerligen, Ercoupe'n sänkte snällt nosen utan minsta spinntends - ett mycket stabilt flygplan.
 
Vår kapten och löjtnant hade mumlat lite om frånvaron av trafikledning och dålig trafikdisciplin och efter att jag kommit tillbaka till terra firma, inträffade den enda allvarliga på hela resan.....En Stinson var nära sättning - när en Stearman vars pilot inte kunde se Stinsonplanet under sina stora undervingar - kom snuddande nära att 'landa' på Stinson vinge 8O Det var bara ngn meter som skilde planen åt - när Stearmanpiloten såg planet under honom - drog på fullvarv och klarade skivan.....Det - var nära ögat!
Och den dagen, var den 27:e juli 1953. För på kvällen kom President Eisenhower på TV och meddelade att vapenstillestånd slutits i Panmunjon och Koreakriget var över.
 
Exit Washington....i en C-47 med riktiga stolar, tre mans besättning och skriver och säger sju (7) passagerare! Vi hade hela flygplanet till oss själva! 8O Det kallar jag VIP-behandling....C-47:orna (civila DC-3) kallades ju Dakota under kriget och det passade ju bra när man skall flyga till Syd Dakota.
Denna kom att bli den mest minnesrika flygningen i mitt liv. Efter att vi nått cruising-höjden (låååg - kanske 1000 meter, fpl hade ingen tryckcabin eller syrgas - vilket ger utomordentlig marksikt) blev atmosfären ombord ytterst informell. Killarna i cockpit kom akteröver med mat i små kartonger.... med stekt kall kyckling, sallader och apelsin- och tomatjuice. Det var första gången jag sett eller smakat tomatjuice - något som jag verkligen gillade och som sitter i än. Dom ville 'snacka' och då planet saknade autopilot erbjöds frikostigt sittning i högerstolen där framme 8-) Vi fem flygpojkar fick var sitt halvtimmespass 'vid spakarna' (egentligen halvratt) medan vi mullrade fram över USA's prärier. Speciellt minns jag flygningen över södra delen av Lake Michigan och Chicago och de följande, nästan oändliga vetefälten i Iowa. Vädret var finfint och stämningen mycket hög. Speciellt imponerade blev vi när vi fick förklarat för oss att detta med 7pax i ett egen flygplan, inte var något misstag; 'Vi och flygplanet står till ert förfogande under hela eran vistelse i Syd Dakota' 8O När amerikanarna lägger på gästfrihet baxnar man. Di rika di kan.....
 
Resans mål var Sioux Falls, den största staden i Syd Dakota nära gränsen till Minnesota.
När 'kaparen' meddelade att vi hade en halvtimme kvar dit (det var en c:a sex timmars flygning) ruskades plötsligt vårt flygplan om av våldsamma okända krafter och jag uppfattade något som blixtrade förbi mitt fönster på väg nedåt....
Vi hade fått eskort!
Ett par aluminiumglänsande Mustanger (North American P-51D) - hade 'buzzat' oss och kom nu tillbaka upp - bara för att inta position vid vardera vingspetsen av C-47:an...dom hade halv flaps ute för att komma ned till vår blygsamma flygfart minns jag och tuffingarna i Mustangerna vinkade vänligt.
Det stod SD * ANG på kroppssidorna, 'aha sa vi - ANG är naturligtvis för mustANG' - men det var fel. Det betydde South Dakota Air National Guard och något pampigare mottagande till Syd Dakota kunde vi knappast tänka oss.
OK - Sioux Falls, 60 tusen själar och en mera 'hanterlig' stad för oss lantisar. Mottagningen på flygplatsen kaotisk - fotoblixtar, presentationer, snurrande filmkameror....i hårt tempo och bil till en TV-studio, 'ni skall vara med på TV-nyheterna i kväll'! Skyltfloran var bedövande - reklam, reklam överallt - man såg knappast stan för alla billboards :roll:
 
Snabb dusch, rakning och ombyte innan det bar iväg till Minnehaha Country Club för galamiddag med Civil Air Patrol..... 'Minnehaha' var siouxspråk - och betydde 'Skrattande vattnet'; ha ha-biten var i alla fall lättfattad :D Storartad middag, med tal, musik, dans - och flickor! Dansen - var mest den då populära 'reelen' - en irländsk skuttdans som var oss helt obekant. Vi - kunde bara foxtrot och vals förstås och gjorde vårt bästa med tjejerna. Som var en uppenbarelse.....I kläder och make-up vars elegans saknade motstycke bland svenska tonåringar...faktum var att flickorna såg mycket äldre ut än de var i sådan stass och jag blev förvånad höra att dom var tonåringar som jag själv. 'The Country Club' vaär en amerikansk institution - och representerar noblessen och Minnehaha var en ganska luxuös sådan som imponerade oerhört på oss. Något annat som inte imponerade - var antalet berusade kvinnor..... I motbokens Sverige var detta något nästan okänt - här drack fruntimmerna Dry Martinis och Highballs som vatten och stumlade och tog snedsteg och sluddrade på målet utan ringaste skam.....Vi svenskar blev uppbjudna till dans av flera av dessa ginlampor - men fungerade mest som stagmaster i hångelhas på samlags avstånd :roll: Alkohol serverades vi inte - vi var underåriga liksom de amerikansk tonsårsflickorna, 'spritåldern' var strängt satt vid 21 år!
 
En annan 'första' - var Bingo, ett spel vi aldrig hört talas om. Fick bingobrickor gratis förstås - och virrig förklaring av reglerna. När jag i en omgång tyckte att jag fått kombinationen rätt - sade jag Bingo! Det blev åskliknande applåder....Men jäntan som satt bredvid mig kikade och sa att 'that won't work' :(
Vilket snabbt bekräftades av spelledaren, följt av en ytterst 'tunn applåd' :roll: Och en Varjag som var morotsröd i ansiktet. Det blev ännu en mycket sen kväll = tidig morgon.....en av killarna i gruppen skrev vykort hem 'vi är så trötta att vi behöver svenska tändstickor för att hålla ögonen öppna. Dom amerikanska är av papper och håller inte så här sent på natten...' :lol:
Sioux Falls hade inte så mycket av sightseeing att erbjuda - vi kördes till ett 'fläskpackeri' - som var ett av de största i Mellanvästern. Helt enkelt ett slakteri - där jag f.f.g. fick åse själva slakten :roll: Inte speciellt uppbyggligt men lärorikt...om amerikansk fart; 'dom här levande grisarna - kommer ikväll att vara kokade och på burk!' 8O
Det var antagligen läckerheter som Spam - det handlade om. Inte blev man vegetarian på kuppen - men kunskap om verkligheterna om vad som händer i ett slakteri är nog ganska nyttig för alla.
Sen blev det högtidlig 'presentation' av en gåva - till den svenska gruppen. Någon religiös församling (varav det fanns MÅNGA i Syd Dakota!) hade skänkt en svensk praktbibel att presenteras till oss. Den var minsann inga dåliga grejor....en sån där femkilospjäs - 60x30x10 centimeter och med massvis av fina tuschteckningar, kopparstick och annat på - jag minns inte, men kanske tusen sidor. Verket var från tidigt 1800-tal och man 'trodde' att det kommit från Minnesota där tiotusentals svenskar slagit sig ned. Den hade vackra mässingsbeslag och var sannerligen ett 'praktverk'. Mera minns jag inte om den. Utom att den skulle skänkas till Riksantikvarieämbetet vid hemkomsten. I samband med bibelgåvan blev det också nödvändigt med ett kyrkobesök - där vi lyssnade till Herrans Ord och svettades ymnigt - innan vi släpptes ut på kyrkbacken att introduceras till 'församlingen'. Lite krystat för min del - men kall Coca Cola gratis - hjälpte upp prövningen :)
 
Aftonen - och ett 'Garden Party' i ngn parkanläggning där aftonens 'clou' - var en underskön 'indianprinsessa' i de snyggaste buckskins med fransar - jag någonsin sett! Prinsessan kom dit, enbart av 'dekorativa skäl' - och försvann alltför fort :x - jäklar - henne, hade man minsann velat 'snack upp' :D
Syd Dakota var (är?) en agrarstat och den huvudsakliga skörden var 'prärieguld' - majs! (eller Corn som det heter på engelska) Kopiösa mängder av majs på millioner tunnland av pannkaksplatta prärier. Från bil hade man knappast ngn utsikt....det var majsfält vart man såg. I staden Mitchell, finns ett 'Majspalats' som byggs om, nästan helt klätt med majskolvar innan och utan - varje år! Det såg ut som som något ur en sagobok eller Disneyland långt innan Disneyland var påtänkt. Och inne i den stora lokalen kunde man äta majsanrättningar i kubik....(om det fanns 'stuvad majs' - minns jag inte men det förefaller troligt) och köpa souvenirer gjorda av majs och majskolvar där fantasin saknade gränser i form och färg. Bara utbudet av majspipor (a la General MacArthur) i alla storlekar kunde ha fyllt en mindre butik! Vår pålitliga C-47:a flög oss västerut - till Rapid City och möte med Strategic Air Command. SAC var flygvapnets bart huggande svärd med mottot 'Peace is our Profession' ( :roll: ) eller 'Fred är vårt Yrke'.
Men fredligt - var det minsann inte på Ellsworth's Air Force Base där vi förevisades 28th Bomb Wing utrustad med världens största bombplan Convair B-36 'Peacemaker'.. Sexmotoriga giganter vars uppgift i händelse av krig var att göra Sovjetunionen självlysande med sina atombomber. 'Security' på basen var enorm - överallt var det skyltar med 'No Go' och 'Endast Auktoriserad Personal'. Vi fick inte klättra upp i planen och kika inuti - men traska runt dem och titta - det fick vi. Bombschakten var kolossala och vår svenska kapten anmärkte att di däringa atombomberna måste vara stora och tunga grejor att döma at upphängningsanordningarna.
'Har ni atombomber här?'
'Yes ssirr'!
' Kan vi få se en??'
'No ssirr...Classified' Jag bör tillägga att vi denna tid hade uttrycket kärnvapen ännu ej slagit igenom - de kallades helt enkelt atombomber.
Så någon atombomb fick jag aldrig se....
 
Well, i Rapid City som paa ett par platser tidigare - bodde vi privat. Jag hade turen inackorderas hos en familj dar baade pappa och son - var CAP-medlemmar. Sonen var ett par aar yngre an jag men hade eget rum, eget fotolabb i huset, korkort och egen bil! Det sista var 'haeftigt' som man sager i Sverige idag.....'nej' sa han 'det flesta av mina kompisar har bilar ocksaa....' (korkortsaaldern - var 15 aar!) V.s.b.- som det hette i geometrin....kvicka telefonsamtal- och ett 'bilgaeng' trummades ihop till 'a meeting' paa ngn sundae-bar i stan. Det visade sig att alla mina fyra gruppkamrater - ocksaa bodde hos killar tillhorande 'bilganget'. Vi - saag ut som faagelholkar! Egna bilar!? Kom ihaag att 1953 i Sverige var det bara 'rikt folk' som hade bil - alla andra hade just borjat lukta paa moped- och motorcykelaaldern! Deras bilar, vad jag minns - var alla av efterkrigsmodell.....1946-48 aarsmodeller - min kille hade en Buick 1948... Vi ville ju absolut veta hur mycket deras bilar kostat - forklarande att en bil hemma i Sverige var ett, hart nar ouppnaaeligt maal for oss....Jag minns klart att hans Buick hade kostat $75! En annan kille hade en Plymouth Convertable ('med lite bucklor...') som kostat $40 8O. Vaara hakor hangde paa brosten.....
 
En annan bonus var killens fotolaboratorium.....jag hade maanga rullar film (svartvit 6x6cm saa klart 1953) och redan borjat oroa mig for framkallningskostnaderna hemma i Sverige..... :roll:
'No problem' - ge dom till mig! Nasta dag hade jag alltsammans framkallat, kopierat - och flera forstoringar :D . Hans rara mamma - hade last ngnstans att svenskar aat havregrynsgrot till frukost. Och som en speciell raritet - kokat 'oat-meal porridge' till mig...'saa du kan kanna dig lite hemma... :) ' En STOR gryta! Jag har alltid avskytt havregrynsgrot.....men vad gor man? Sonen tog pliktskyldigast en liten klick - jag, fick en valdig portion. Nar jag straevat igenom den - 'vill du ha mer?' - och innan jag hann svara landade ytterligare en valdig slev i tallriken :roll: 'En Svensk Tiger' som bekant - :wink: hur jag fick i mig den minns jag inte...men en ambassador for Sverige maaste ju gora sin plikt.
Nar jag fraagade sonen vad jag var skyldig for fotojobbet och materialet; 'Du ar inte skyldig mig en sekin - du aat upp den dar forfarliga groten i morse - annars hade jag varit tvungen ata halften av skiten.....' :lol:
 
Black Hills, South Dakota och det imponerande Mount Rushmore-monumentet. Vi aakte dit i USAF-buss....landskapet i Black Hills paaminde mycket om Sverige....barrskog, myrstackar och moranterrang. Sjalva monumenet - fyra presidenters huvuden utmejslade ur graaberget - AR oerhort imponerande. Det tog c:a 400 mannar med dynamit ned till stenhackor och slipmaskiner elva aar, att skapa konstverket. Ansiktena ar omkring 18 meter hoga forestaller fr.v. presidenterna Washington, Jefferson, (Theodore) Roosevelt och Lincoln.
All ara till egypterna och deras kollossalstatyer - men annu om en million aar, kommer det att vara mojligt att puzzla ihop anletsdragen av dessa amerikanska presidenter. Ett verkligt 'varaktigt' monument som for framtiden bevarar minnet av the United States of America.
Flyg med C-47:a igen - norr om Black Hills ligger ett sareget omraade kallat 'Badlands'. Som framgaar av bilderna - ar detta inte latt framkomligt till fots eller bil....men en fantastiskt upplevelse fraan 500 meters hojd paa 'sightseeing'!
Darefter - vandes nosen mot New York och Dakotaaventyret var slut.
 
Ar du tankelasare? (Angående förfrågan om bilder från redan; A/N) Jo det stammer bra det. Utom nagra dussin svartvita 'positiv' inklistrade i ett album :roll: - men Herregud, det ar femtiosex aar sedan! EN bra en som finns i albumet - ar en forstoring av 'Mustang vid vingspetsen' p.v.t. Sioux Falls dock :P
Tack for C-47:an forresten...
Jag har pratat lite om bussarna vi aakte i - dessa var undantagslost tillhoriga USAF, maalade mellanblaatt och av maerket 'International'. Dom var ytterst enkelt inredda - som billiga skolbussar. Vi motte dem paa Rhein-Main, Azorerna, Washington - overallt....standardtyp... En kul sak jag maaste beratta - ar kordisciplinen hos de, mest afroamerikanska, chaufforerna. Det fanns naagon trafikregel om jarnvagskorsningar och - deras korsning som fick oss att skratta.....men som foljdes mannagrant och utan minsta leende av USAF-chaufforerna....
1) Bussen stannar 2) Motorn slaas av 3) Dorren (reglerad av mekanisk vinkelhavarm av chaufforen) oppnas 4) Skjutfonstret till vanster om chaufforen oppnas 5) Han lyssnar till till hoger.... 6) Han lyssnar till vanster - genom fonstret... 7) Han startar motorn... 8) Han kor over korsningen... 9) Han stanger dorren... 10) han stanger fonstret
Vi ar paa vag igen! :lol:
 
Oavsett hur hett det var - kordes aldrig bussarna med oppen dorr...paa luftkonditionering - var inte en tanke :roll:
....resan fortsatte till New York - och supercentrala Hotel Astor vid Times Square. Dar, som jag tidigare berattat - den amerikanske utrikesministern fick traffa Varjag :lol: Ny amerikansk virvelvind, FN-skyskrapan - Empire State Building - broar, skyskrapor, platser och namn - det blev for mycket att 'ta in' vid det laget.... Vi var mest intresserade av att 'shoppa paa Broadway' med vaara aaterstaaende dollars. Bast minns jag reklamskylten for Camel-cigaretter, som blaaste rokringar tvars over gatan utanfor hotellfonstret....
Kopte rekvirerad plastkortlek, Gerry Mulligan-plattor, modellbyggsatser aldrig horda om hemma....m.m. m.m..... Varuutbudet fick lilla Luleaa att se ut som Duvemaala och vi alla delade en stark kansla av efterblivenhet i jamforelse med USA- som 'mellan skaal och vaegg' - kladdes i ord daa och daa...det bjod emot att erkanna det men sanningen var saa uppenbar att vi maaste prata om den.
 
Den sista kvallen - var 'fri' - inga arrangemang. Jag hade en mormors syster som bodde i New York och med stranga order att kontakta henne (hon visste naturligtvis att jag var dar...) ringde jag henne.....Det blev blixtavhamtning, laang bilfard till hennes hem - dar hela den avlagsna slakten vantade. Presentationer till ett dussin manniskor vars relation och namn jag knappast uppfattade. Jag var 'unik' .... ingen fraan de svenska delarna av slakten hade naagonsin besokt USA tidigare. Inget var for bra for en....alla maanade om mig - jag hann bara besvara faa av de maanga fraagor de stallde mig, innan det vars dags for bilfarden tillbaka till Astor.
Det undslapp mig hur snaalt tilltagen den $-dollartilldelning var som vi faatt..... 'Good Heavens - how much do you need??? - give him $200!' Jag forklarade blygt att det var for sent - vi flyger ut imorgon och jag kan inte handla mera i alla fall.....Suck
Hemresan antraddes i en MATS C-97 Stratocruiser - det storsta flygplan vi alla naagonsin satt vaar fot ombord paa.... och destinationen - var inte Sverige - utan Paris! Det var namligen saa att den franska gruppen (som varit i New Mexico) hade blivit saa imponerade att de meddelat Republiken att har faar Frankrike 'laegga paa naagot' for att balansera intrycken.....och inbjod alla de europeiska grupperna till ett par dagar i Paris fore slutlig hemresa. (Till och med engelsmaennen - accepterade fast dom fick ta en omvag :lol: )
 
Naagon timme efter starten fraan New York - raakade vi in det varsta aaskvader jag naagonsin flugit igenom. :roll: Blixtarna stod 'som spon i backen' och 'elektricitet' vandrade som maskar paa vingarna. Turbulensen var oerhord och vi kastades omkring som en lekboll i det upprorda lufthavet. C-97:an hade samma laanga smala vingar som dess halvsyster - B-29 och man saag genom fonstret hur dom 'flaxade' som faagelvingar i turbulensen.....8O Till och med vaar kapten och lojtnant saag lite oroliga ut.....
Men Boeing's tekniker hade tydligen raknat ratt i sina kalkylker - for vi kom genom stormen utan vingbrott. Det - var den forsta gaangen jag verkligen varit skitradd under en flygning......
Next, 'gay Paris'.
...och utan halster ar det dags avsluta denna (alltfor) laanga foljetong;
 
Som jag skrev i foregaaende - post - ville minsann nu den franska 'Fjarde Republiken' visa lejonklon efter all den amerikanska gastfriheten. En mycket valkommen och och ovantad clou paa resan som vi alla saag fram emot med stora forvantningar. Vi landade pa Le Bourget - och amerikanerna glomde inte paapeka att det var har - som amerikanen Charles Lindberg hade landat med sitt enmotoriga Ryanflygplan efter den forsta direktflygningen USA - Europa anno 1927! Jag minns inte mycket av ankomsten - vi landade paa kvallen. Men den 'amerikanska ordningen och effektiviteten - byttes omedelbart mot fransk villervalla....Passkontroll och 'formaliteter' tog en evig tid och det var 'smaatimmar' innan vi bussades till vaar logering. Alla europeiska grupperna - vi var omkring 90 man - anvisades en gymnastiksal. I vad vi senare upptackte var en flickskola. (men utan flickorna som var paa sommarlov.... :roll: )
 
Faeltsangar - med grasfyllda madrasspaasar - var uppstallda....bagage forvarades paa golvet bredvid sangen....filtar och kuddar utdelades av en saan dar fransos i 'kepi' - lakan var tydligen okanda i Fjarde Republiken :)
Men, vi var ju dodstrotta och fann att svenska, portugisiska och turkiska snarkningar - lat precis likadana :lol:
Frukosten - i 'flickornas matsal' - blev en sensation...dom serverade rodvin till frukost!(middag och kvall :) ) Brodet - i meterlangder, var jattegott! Resten, ja resten.... vad ovrigt serverades minns jag mycket val......och det beromda 'franska koket' imponerade inte. Hemligheten med den s.k. 'franska kokkonsten' ar att ha hittat paa femtusen olika namn for kalops! Som alla smakar precis lika, innehaaller samma saker och paa naagot obegripligt satt - naatt varldsrykte... :P
Virvelvind sightseeing i Paris.....upp i 'fiffeltornet', Sacre Ceur, Notre Dame, La Louvre..... Mitt bestaaende minne av Paris 1953 var att ALLT...alla dessa paradbyggader, ja hela stan - var morkgraa! Traakig farg -daa jag senare sett ett 'renputsat' Paris - men 1953 var det elandigt.....biltrafiken bestod till stor del av underliga trehjuliga 'lastbilar', bussar som var jamnaariga med mig eller aldre - och en uppenbar fattigdom som fick gamla Sverige att se ut som ett dromland! (kanske en poang for Folkhemmet i alla fall :roll: )
 
Vid kordes till slottet i Versailles! Paa kvallen - en magnifik 'ljud och ljus-show' om slottets och Frankrikes historia. Naturligtvis paa franska - men nar showen visade giljotiner (som gick som symaskinsnaalar :lol: ) visste vi i alla fall precis var, i historien vi befann oss....
Hojdpunkten - som 'la belle France' ville visa upp - var naturligtvis dambrost! Vi bevistade 'Folies Bergere' dar en magnifik 'show' exponerade mera av den varan - an jag naagonsin sett, tidigare eller senare.....man erinrar sig killen som aakte till Olympiaden for att han ville se '100 meter dambrost'...... Well det fick vi - utan Olympiad :)
http://en.wikipedia.org/wiki/Folies_Berg%C3%A8re
M.A.T.S. tog oss hem till Bromma - dar Varjagen smugglade 'kontraband' till kungariket Sverige - men glomde sitt pass i en telefonkiosk (for att underatta om lycklig hemkomst till foraldraskapet naturligtvis)......
Sen, ja sen blev det Statens Jarnvagar, den s.k. 'Nordpilen' - hem till Luleaa igen.....(ingen sovvagn - militarbiljett!) passet - kom paa posten fraan tullen i Bromma - naagon vanlig sjal hade hittat och lamnat in det.... :oops:
Stor pressmottagning i Luleaa - av Norrbottens-Kuriren. En mera dampad av Norrlandska Socialdemokraten.....'Norrskensflamman' brydde sig inte - men hedrade mig med de korta orden att 'Amerika har faatt en ny agent i Luleaa....' :P .....'Flamman' - hade alldeles ratt!
[På förfrågan om preskriberat brott] Jodå - det brottet är längesedan preskriberat. (Även om innhav av kontrabandet - ännu femtiosex år senare i Sverige är Majestätsbrott :roll: )
Här i alla fall förklaringen; vi besökte en liten stad, Yankton - vid Missourifloden i allra sydöstligaste Syd Dakota. Värdarna inkluderade en 'Game Warden' (=jägmästare) och jag och en annan Flygpojke åkte i hans bil.
I bilen - fanns ett gevärs-ställ! I stället stod en M1 'US Carbine' och på det hängde en Luger i ett 'US'-märkt axelhölster 8O Vi hade tidigare på dagen traskat förbi en pantbank i Yankton - där skyltfönstret [b]var en vapensamling[b].
Stannat, stirrat - revolvrar, pistoler i dussintal - igen, föll hakorna och sju svenska fågelholkar fick lära att 'det var bara gå in och köpa...' Licens?? - vad är det för nåt???
Vår fascinering av US-karbinen och pistolen, undgick inte jägmästaren/chauffören - så han sa helt vänligt, 'would you like to have a shot?' 'yes....' hickade vi..
Vi körde över Missouri på en bro - och befann oss i Nebraska....där jägmästaren kände till en lämplig plats för lite skjutövningar i terrängen....Alla bilarna stannade, US Carbinen tons ut och skjutövningarna inleddes i en liten ravin.
Alla Flygpojkarna fick skjuta - men Herr Jägmästaren uppfattade snabbt att Varjag var den enda som tidigare umgåtts med skjutvapen....
Morgonen därpå vid 'avskedet' från Yankton kommer jägmästaren fram till oss och säger; 'Jag vill ge en present till er svenska pojkar'- går fram till mig och - överräcker Lugerpistolen i sitt hölster....' har sett att Du - vet någonting om skjutvapen, så Du skall ha den....'
Jag blev stum. Stumma blev även en svensk kapten, löjtnant och fyra andra Flygpojkar.....
En officiell gåva - till en svensk delegation - kunde naturligtvis inte nekas. När vi kom till Bromma och det frågades 'något att förtulla?' - svarade bara officerarna att 'det får pojkarna själva redogöra för. Det fanns lojalitet på den tiden !
submitted by JonathanRL to sweden [link] [comments]


I Uganda hjälper Läkarmissionen flickor som utnyttjats - Världens Barn Top Tracks - Dungen - YouTube Peg 4julingen, Skutskär F03: Lindås IBK - FBC Lerum Svart kent - Den sista sången - YouTube Växjö Manskör i Lojo, Finland Azam & Anby - Masken Är Svart (Official Music) Vad ska en stackars fattig flicka göra? av Johnny Bode

Enda flätor frisyrer - tracye.info

  1. I Uganda hjälper Läkarmissionen flickor som utnyttjats - Världens Barn
  2. Top Tracks - Dungen - YouTube
  3. Peg 4julingen, Skutskär
  4. F03: Lindås IBK - FBC Lerum Svart
  5. kent - Den sista sången - YouTube
  6. Växjö Manskör i Lojo, Finland
  7. Azam & Anby - Masken Är Svart (Official Music)
  8. Vad ska en stackars fattig flicka göra? av Johnny Bode
  9. TJAFS! S03E03 'SMÅ FLICKOR SKA INTE BÄRA SJAL' - YouTube

Pantamera Flickor Vår 3: Lindås IBK - FBC Lerum Svart som spelas i Samling Arena Göteborg söndag den 25 mars 2018 klockan 16:45. Hitta oss också på: Instagram: https://www.instagram.com/tjafs_sthlm/ Facebook: https://www.facebook.com/tjafssthlm/ Vackra flickor Vackra flickor ska man inte tänka på - det ska man tänka på att inte tänka på. Vackra flickor ska man inte tänka på för synden börjar ju med tanken. Därför går jag ... Idag på internationella kvinnodagen 8:e mars vill vi belysa en av de mörkare sidorna av den svenska musikhistorien. Albumet 'Bordellmammas Visor' av Johnny Bode sägs ju vara ett exempel på 60 ... Stream or download Den sista sången here: https://lnk.to/KentAlbum Director: Joanna Nordahl Producer: Stella Hernström Executive producer: Johan Lindström Di... Pegs enda nollade lopp i Skutskär. Inte så svårt att bogsera runt en trött hund..... I norra Uganda hjälper Läkarmissionen - med stöd från Världens Barn - flickor som utnyttjats. 'Flickorna som kommer hit har levt ett svårt liv. De har blivit mammor för tidigt och inte alla ... Sign in to like videos, comment, and subscribe. Sign in. Watch Queue Queue. Watch Queue Queue. Remove all; Disconnect; The next video is starting stop Men dom som flickor ingen pratar som en man De låter klickklack från min fkng gun Inga bevis för masken den är svart x2 Dina grabbar är som flickor, De därför när ni skjuter ni låter som ...